Pladder


Tanke: "Jag gör så tråkiga inlägg nu för tiden. Lika bra att hänga sig". Nej. Det är mycket lättare att börja göra roliga inlägg istället. Så satt jag en stund och tänkte "vad är roliga inlägg?". Svar: Vårbilder, bilder från min vardag - som för övrigt kommer bli trevligare inom en snar framtid, positivt snack och bilder på mina kläder. För det är sånt jag är intresserad av, så då blir det säkert väl med det. 

Idag hade jag på mig en blommig, fin skjorta som är mammas gamla samt ett par jeans som jag köpte på lager 157 för två år sedan för 50 kronor. Det är lite så jag jobbar.

Idag hade jag körövning x2. På den ena övade jag på att köra bil och på den andra sjöng (mimade (fortfarande lite sjuk)) jag. Från och med nu säger jag körlektion när det gäller bil och körövning när det gäller kör så slipper det bli allvarliga missförstånd..

Idag var jag lite hostig på spanskan så behövde evakuera klassrummet omedelbums. När jag skulle gå ut hade jag mycket att tänka på:
1. Hosta
2. Komma ut snabbt
3. Öppna dörren
Det sista gick inte så bra, vilket resulterade i att jag hostade, hade bråttom, gick in i dörren. Jag lämnade ett skrattande klassrum och återvände till ett lite mer sansat.

Nu till poängen. När jag kom tillbaka till det tidigare stojiga klassrummet var det inte fullt lika livat (undantag: emilia och emiilije) och då hade jag ju gått miste om deras lilla skrattstund. När jag då satte mig vid min plats igen började jag småskratta för att jag tänkte på att det var ganska roligt att jag gick in i en dörr. Då var det ju ingen annan som skrattade och läraren hade börjat prata igen. Visst är det jobbigt när man sitter för sig själv och småflinar och ingen skrattar med en och man borde vara tyst. Då är det omöjligt att sluta. Helt omöjligt. 

Poängen, för er som inte förstod, var att detta är en liten vardagspinsamhet som jag tror de flesta har råkat ut för. Dörren var kul, för det gjorde inte ont. Men det senare är BAH SÅÅÅÅÅÅ PIIIINIIIIIIIIGT, som jag skulle sagt för fyra år sedan om jag inte vuxit upp i Säveneksfamiljen.

Nu har mamma sagt fyra gånger att jag ska äta, så nu ska jag göra det. Adjöss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0